UCOs är oljor och fetter som har använts för matlagning eller stekning i livsmedelsindustrin, restauranger, snabbmat och på konsumentnivå, i hushåll. Den europeiska avfallskatalogen (EWC) klassificerar dem som kommunalt avfall (hushållsavfall och liknande kommersiellt, industriellt och institutionellt avfall) inklusive separat insamlade fraktioner, enligt kod 20 01 25 (ätliga oljor och fetter). UCO som erhålls från avloppsreningsverk anses också vara icke-farliga material med en annan kod: 19 08 09 (fett-och oljeblandning från olje – /vattenseparation som innehåller ätbar olja och fett).

det uppskattas att för närvarande cirka 90% av matoljor och fett som används i EU produceras av vegetabiliska oljor, medan i länder som Belgien används relativt stora mängder animaliskt fett (Peters et al, 2013). Enligt EU: s uppskattningar är den potentiella UCO som ska samlas in cirka 8 liter UCO/capita/år. Extrapolerat till EU: s totala befolkning på cirka 500 miljoner innebär det att 4 Mton UCO är den årliga kapaciteten – sju gånger mer än det nuvarande insamlade beloppet. Denna potential ökar med cirka 2% per år, efter den årliga ökningen av användningen av matolja i EU‐15. För att uppnå denna insamlingsnivå bör insamlingsinfrastrukturen förbättras (Anderssen et al, 2007).

UCO-samling, transport och lagring

BIOSIRE-projektet har identifierat tre huvudsakliga UCO-samlingsstrategier:

1. Processor decentraliserad samling: Biodieselföretaget sätter upp ett dörr till dörr insamlingssystem för att samla in direkt från” producenterna ” av UCO.
2. Processor centraliserad samling:” producenterna ” av UCO levererar den på centraliserade insamlingsplatser. Biodieselföretaget samlar in dem direkt från dessa platser.
3. kombinerad levererad samling: biodieselföretaget levererar de råa vegetabiliska oljorna till” producenterna ” av UCO och samlar dem också för återvinning.

UCO supply chain består av följande steg:

1. produktionsplats: den plats där UCO produceras.
2. Spot terminal: den första platsen där UCO ursprungligen samlas in.
3. Fyllningsterminal: terminalen där UCO lastas till lastbilarna för det sista steget i processen; här är den punkt där blandningen av UCO från olika oljor sker.
4. Biodieselraffinaderi eller Rengöringsterminal: terminalen där biodieseln tillverkas

Transport och lagring måste överensstämma med CEN / tr 15367-3 ”förebyggande av korskontaminering”.

rättsliga begränsningar

följande förordningar, direktiv och beslut i den europeiska lagstiftningen måste följas vid insamlingen av UCO:

förordningar

• Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om avfallstransporter.

direktiven

• rådets direktiv 1975/439/EEG av den 16 juni 1975 om bortskaffande av spilloljor (75/439 / EEG).
• rådets direktiv 1991/689 / EEG av den 12 December 1991 om farligt avfall. (91/689 / EEG).
• rådets direktiv 1999/31 / EG av den 26 April 1999 om deponering av avfall.
• Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/12 / EG av den 5 April 2006 om avfall.
• Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98 / EG av den 19 November 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv.

beslut

• kommissionens beslut av den 3 maj 2000 om ersättning av beslut 94/3/EG om upprättande av en förteckning över avfall i enlighet med artikel 1 A i rådets direktiv 75/442/EEG om avfall och rådets beslut 94/904/EG om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689 / EEG om farligt avfall.
• kommissionens beslut av den 16 januari 2001 om ändring av beslut 2000/532/EG vad gäller förteckningen över avfall [delgivet med nr K (2001) 108].
• rådets beslut av den 19 December 2002 om kriterier och förfaranden för godkännande av avfall vid deponier i enlighet med artikel 16 i och bilaga II till direktiv 1999/31 / EG.

kvalitetsegenskaper hos den insamlade UCO som används för bearbetning till biodiesel

fysikaliska och kemiska egenskaper hos UCO (Wen et al, 2010)

UCO innehåller föroreningar, såsom fri fettsyra (ffa) och vatten, som måste avlägsnas före transesterifieringsprocessen. I själva verket reagerar FFAs med den alkaliska katalysatorn för att producera tvål, vilket hämmar reaktionen vilket resulterar i ett dåligt biodieselutbyte (Leung & Guo, 2006; Banerjee & Chakraborty, 2009). Ett FFA-innehåll över 3,0% äventyrar transesterifieringsprocessen. Syra-och förtvålningsvärdena bestämmer både kvaliteten och priset på UCO. Ffa-innehållet i UCO kan tas bort via flera tekniker:

• syraförestring med metanol och svavelsyra (Meng et al, 2008),
• förestring med jonbytarhartser (Ozbay et al, 2008),
• neutralisering med alkalier följt av tvålseparation med en karaffel och
• extraktion med polära vätskor tillsammans med syra förestring och destillation av FFA.

vatteninnehållet avlägsnas vanligtvis genom uppvärmning av UCO över 100 kub C (Demirbas, 2009). Alternativt används vakuumdestillation vid ett tryck på 0,05 bar (Felizardo et al, 2006). Vidare kan suspenderade fasta ämnen, fosfolipider och andra föroreningar tvättas bort med varmt vatten eller avlägsnas genom centrifugering och pappersfiltrering (Chen et al, 2009).

befintlig bearbetningsteknik och praxis

Biodiesel består av långkedjiga fettsyremetylestrar (FAMEs) härledda från triglycerider tråg:

• klassisk transesterifieringsprocess, homogen katalyserad transesterifiering
• heterogen katalyserad transesterifiering
• enzymatisk, enzymkatalyserad transesterifiering
• superkritisk metanol, icke ‐ katalyserad transesterifiering.

Transesterifiering med metanol är den vanligaste metoden. UCO kräver mer allvarliga transesterifieringsförhållanden än nya oljor på grund av dess höga ffa-innehåll. Homogena baskatalysatorer är de mest använda inom industrin eftersom de påskyndar processen och uppnår mildare reaktionsförhållanden. Reaktionen kan utföras antingen diskontinuerligt (parti) eller kontinuerligt. Efter reaktionen separeras glycerolen genom sedimentering eller centrifugering. Biodieselfasen renas sedan innan den används som dieselbränsle i enlighet med En14214-standarden och andra nationella kvalitetsstandarder och tekniska normer.