När man överväger behandling för förmaksflimmer (AF) är de dominerande frågorna hastighetskontroll, antikoagulation, rytmkontroll och behandling av någon underliggande sjukdom. Läkemedelsval för hastighetskontroll inkluderar betablockerare, verapamil och diltiazem och digitalis som första linjens medel, med hänsyn till andra sympatolytika, amiodaron eller icke-farmakologiska metoder i resistenta fall. Antikoagulation kan åstadkommas med aspirin eller warfarin, med den senare föredragen hos alla äldre eller högriskpatienter. Antiarytmisk läkemedelsterapi kan användas (1) för att producera kardioversion (mest effektiv med ibutilid eller klass IC-medel vid nyligen påbörjad AF); (2) för att underlätta elektrisk omvandling (klass III-medel); (3) för att förhindra tidig återgång efter kardioversion; (4) för att upprätthålla sinusrytm under kronisk Terapi; och/eller (5) för att underlätta omvandling av fibrillering till fladder, som sedan kan vara mottaglig för uppsägning eller förebyggande med antitachypacing eller ablativ teknik. Antiarytmiskt läkemedelsval för AF styrs av effektivitetshänsyn (de flesta läkemedel är liknande), av bekvämlighet, kostnad och avbrytande överväganden; och viktigast av säkerhetshänsyn. Om möjligt bör medel med allvarlig organtoxicitet och proarytmisk risk undvikas som förstahandsval. I strukturellt normala hjärtan är klass IC-antiarytmiska läkemedel minst proarytmiska och minst organtoxiska (när de betraktas tillsammans). I normala hjärtan verkar sotalol, dofetilid och potentiellt azimilid också ha attraktiva profiler. Amiodaron har låg proarytmisk risk men kan ge bradyarytmier och toxicitet. I hypertrofierade hjärtan ökar risken för torsade de pointes med klass III/IA-medel, medan i ischemi eller tillstånd med nedsatt cellkontakt, oavsett om det är funktionellt (som genom ischemi) eller anatomiskt (som genom fibros, infiltration, etc), ökar proarytmisk risk med klass i-antiarytmiska läkemedel (ihållande ventrikelflimmer/fladder) kraftigt. Klass i-läkemedel bör undvikas under dessa omständigheter. Ytterligare frågor att tänka på är Var man ska initiera terapi (in-eller poliklinisk), vilka uppföljningsprotokoll som ska användas och om man ska begränsa behandlingen till proprietära läkemedel eller tillåta Generisk formulering substitution. Var och en av dessa överväganden beskrivs i denna artikel.