G-sharp-dur är en teoretisk nyckel bygger på noten G♯, som består av fotbollsplaner G♯, En♯, B♯, C♯, D♯, E♯ och F. Dess nyckelsignatur har sex vassa och en dubbel skarp.

g-sharp G major

relativ nyckel

e-sharp minor
enharmonic: F minor

parallell nyckel

G-sharp minor

dominerande nyckel

D-sharp major
enharmonic: E-dur

Subdominant

C-sharp stora
enharmonic: D-dur

Enharmonic

A-dur

Komponent platser

G♯, En♯, B♯, C♯, D♯, E♯, F

Dess relativa mindre är E-moll (oftast ersättas med F-moll), sin parallell mindre är G-moll, och dess enharmonic motsvarande A-dur.

g-sharp-huvudskalan är:

Även om G-sharp major vanligtvis är noterad som den enharmoniska nyckeln till a-flat major, eftersom a-flat major bara har fyra lägenheter i motsats till G-sharp major åtta sharps (inklusive F), det verkar som ett sekundärt nyckelområde i flera verk i Sharp keys, särskilt i förspel och fuga i C-sharp major från Johann Sebastian Bachs The Well-Tempered Clavier, bok 1. G-sharp minor prelude (och i vissa utgåvor fuga) från samma uppsättning slutar med en Picardie tredje, på ett g-sharp major ackord.G-sharp major toniciseras kort i flera av fr Oxicd Oxiric Chopins nocturnes i C-sharp minor. Ett avsnitt i den andra satsen av Chopins Pianokonsert nr 1 är i G-sharp major, även om nyckelsignaturen har fyra vassa. Slutet på utställningen av andra satsen Charles-Valentin Alkan ’s Grande sonate’ Les quatre augges’, textad Quasi-Faust, är i G-sharp major, om än skriven med en sexskarp nyckelsignatur (rörelsen öppnas i D-sharp minor och slutar i F-sharp major).

de sista sidorna i en Världsrequiem av John Foulds är skrivna i G-sharp major med sin korrekta nyckelsignatur som visas i vokalpoängen inklusive F. Nyckelsignaturen visas som i LilyPond-exemplet med skalan ovan, som börjar med c c och slutar vid F.