mål: denna multicenter, dubbelblind, randomiserad, parallellgruppsstudie genomfördes i Europa, Sydafrika och Australien för att jämföra den kliniska och mikrobiologiska effekten och toleransen för ett cefalosporinantibiotikum, cefdinir, med cefaclor vid behandling av okomplicerad urinvägsinfektion.

metoder: patienter randomiserades i en 1:1 förhållande till 5 dagars behandling med antingen cefdinir 100 mg BID eller cefaclor 250 mg TID.

resultat: totalt 661 patienter randomiserades till behandling. De var 90% kvinnor, med en medianålder på 44 år. Det fanns inga kliniskt viktiga skillnader mellan grupper när det gäller demografiska egenskaper eller symtom vid antagning. De vanligaste isolerade patogenerna i urinkulturer var Escherichia coli (383 patienter), Proteus mirabilis (20 patienter), Staphylococcus saprophyticus (14 patienter) och Klebsiella pneumoniae (9 patienter). Av inträdespatogenerna med dokumenterade känslighetsresultat var signifikant mer resistenta mot cefaklor (6, 7%) än mot cefdinir (3, 7%; P < 0, 003). Signifikant mer inträdesisolat av E. coli var resistenta mot cefaklor (5, 1%) än mot cefdinir (2, 0%; P < 0, 007). Totalt var 383 patienter bedömbara för effekt, 196 i cefdinir-gruppen och 187 i cefaklor-gruppen. Kliniska härdningshastigheter och mikrobiologiska svarsfrekvenser för cefdinir och cefaklor var statistiskt ekvivalenta vid 5 till 9 dagars postterapi (test-of-cure-besök), med användning av en 95% CI-strategi. Frekvensen av behandlingsrelaterade biverkningar var högre hos cefdinirbehandlade patienter (20, 2%) än hos cefaklorbehandlade patienter (13, 0%; P = 0, 025), främst på grund av den större frekvensen av diarre i den tidigare gruppen. Endast 4 patienter (1,2%) avbröt behandlingen med cefdinir På grund av diarre.

slutsats: Empirisk behandling med cefdinir verkar vara ett rimligt val för patienter med okomplicerad urinvägsinfektion hos vilka cefalosporinbehandling är indicerad.